Gutebälgarna och Dolle Muthas - ett stycke gotländsk jazzhistoria

När Gutebälgarna startade som dragspelsklubb i februari 1974 var det en kanongrej, inte bara för de 24 musikanterna som bildade grundstommen, utan också för hela Gotland.

Att gruppen blev gotländska kulturambassadörer och känd utanför Gotland var också delvis Tommy Wahlgrens förtjänst. Som gotländsk radiochef hade han massor av kontakter både på radio och TV.

Minst sex större TV-framträdanden blev det under de första åren, i Sveriges Magasin och i Bosse Larssons Nygammalt.

Men den som inspirerade till namnet Gutebälgarna var Hasse Tellemar, känd dragspelare och radioröst, även om namnet inte var så innovativt för en dragspelsklubb.

På söndag firas de första 25 åren med klubben, även om medlemsantalet ständigt sjunkit de sista åren. På söndag är alla tidigare medlemmar, fastlandsbesökare och solister inbjudna till Säveskolans aula för att fira och spela, så även Dolle och Ulla-Britt Muthas, två av eldsjälarna bakom Gutebälgarna. Dolle var med från starten och fram till 1988.

Konferencier är hedersmedlemmen Tommy Wahlgren.

Dolle var naturligtvis med på repetitionerna inför 25-årsfirandet i början, men tyvärr satte en propp stopp för själva deltagandet, men han kommer ändå att hamna i centrum på festen.

Varför skördade just Gutebälgarna av alla övriga landets dragspelsklubbar så stora framgångar? Förutom TV och radio spelade man in tre plattor.

Vi vågade sticka ut, vi valde ett nytt sätt att spela. Vi bröt med kultistänkandet och spelade mera jazz, säger Dolle Muthas när vi träffar honom och hustrun Ulla-Britt mitt bland gitarrer och dragspel i butiken hemma i Vibble.

Sant! Gutebälgarnas första år är också synonymt med den gotländska jazzeliten. Alla har varit med, Kalle Jacobsson, Tage Åstrand, Ante Fröberg, Gösta Halldén, Bengt Engqvist, Björn Jonsson, Janne Persson med många fler. Dragspelsmusiken kompades med bas, trummor, gitarr och vibrafon.

De första tio åren var det en jäkla skjuts och "Johan på Snippen" blev "Boogie Johansson", berättar Dolle.

Den största publika framgången hade Gutebälgarna på Råsunda 1976. 35 000 personer på läktarna skulle se PSV Eindhoven mot Stockholmsalliansen, de fick också njuta av de gotländska musikerna. Det blev så bra att ett skivbolag hörde av sig och ville fortsätta samarbetet.

Nu blev det inte så, men tre plattor spelades in på egna skivmärket DOKAL. En inte alltför vågad gissning är att namnet står för Dolle Muthas och Kalle Jacobbson.

1975 spelade de in "Lagergren å mycke annat" och redan här visade de upp alla sina fina solister. De som ville ha en traditionell dragspelsplatta blev nog ganska förvånade.

Plattan med de 14 låtarna tog oss en dag att spela in med radions Henry Larsson bakom spakarna. Vi började nio på morgonen och klockan sex på kvällen var inspelningen klar, berättar Dolle.

Tre år senare var det dags för "Med Dolle och Kalle" och här gästades klubben av basisten Sture Nordin.

Sista plattan "Gutebälgarna - Visby Storband" spelades in 1981. Här presenterade sig Bernt Eklund som arrangör och Olle Lindh medverkade på plattan.

Under de här första tio åren handlade det mycket om spelglädje. Gaget och pengarna var inte det viktigaste.

Varje år satsade vi egna pengar på en resa till Gröna Lund. Att få spela där var själva moroten för hela verksamheten, menar Ulla-Britt och Dolle instämmer.

Och så alla dråpliga episoder, vi hade så roligt ihop. Jag glömmer aldrig en spelning på Öland när Lennart Eklund, trummisen kom i baktakt och Bengt Engqvist utropade:

"Här åker man till Öland för att spela 12 takter blues - och så blev det inget!"

I början när vi var totalt okända och åkte på dragspelsfestivaler, jag minns särskilt en gång i Trosa, vi hade med oss en egen liten sånganläggning som vi ställde vid sida av scenen och så stal vi hela showen. Folk nästan jagade oss, minns Dolle.

Hur känns det nu inför 25-årsfirandet - ni har skördat triumfer och bara en dryg handfull musiker är kvar i gruppen?

Flera av de tongivande slutade och andra tröttnade, visst känns det lite bittert. Den sociala biten med det här gänget var ju så viktig, vi ställde ju upp och spelade i vilka situationer som helst, både med sossarna och moderaterna, säger Dolle som själv slutade 1988 då även fru Ulla-Britt lade av.

Men jubiléet ska bli roligt. Tyvärr kan jag inte spela själv på grund av sjukdomen, säger Dolle.

Men det verkar som dragspelet ändå kan få honom att bli mycket bättre ganska snabbt, just nu spelar han "Drömmen om Elin" och "Elvira Madigan" som terapi - kanske något den traditionella rehabiliteringen borde ta efter.