Gutebälgarna och Dolle Muthas - ett stycke gotländsk jazzhistoria
När Gutebälgarna
startade som dragspelsklubb i februari 1974 var det en kanongrej, inte bara
för de 24 musikanterna som bildade grundstommen, utan också
för hela Gotland.
Att gruppen blev gotländska
kulturambassadörer och känd utanför Gotland var också
delvis Tommy Wahlgrens förtjänst. Som gotländsk radiochef
hade han massor av kontakter både på radio och TV.
Minst sex större
TV-framträdanden blev det under de första åren, i Sveriges
Magasin och i Bosse Larssons Nygammalt.
Men den som inspirerade till namnet Gutebälgarna var Hasse Tellemar,
känd dragspelare och radioröst, även om namnet inte var
så innovativt för en dragspelsklubb.
På söndag firas de första
25 åren med klubben, även om medlemsantalet ständigt
sjunkit de sista åren. På söndag är alla tidigare
medlemmar, fastlandsbesökare och solister inbjudna till Säveskolans
aula för att fira och spela, så även Dolle
och Ulla-Britt Muthas, två av
eldsjälarna bakom Gutebälgarna. Dolle var med från starten och fram till 1988.
Konferencier är hedersmedlemmen
Tommy Wahlgren.
Dolle var naturligtvis med på repetitionerna inför
25-årsfirandet i början, men tyvärr satte en propp stopp
för själva deltagandet, men han kommer ändå att hamna
i centrum på festen.
Varför skördade just Gutebälgarna av alla övriga landets
dragspelsklubbar så stora framgångar? Förutom TV och radio
spelade man in tre plattor.
Vi vågade sticka ut, vi valde ett
nytt sätt att spela. Vi bröt med kultistänkandet
och spelade mera jazz, säger Dolle Muthas när vi träffar honom och hustrun
Ulla-Britt mitt bland gitarrer och dragspel i butiken hemma i Vibble.
Sant! Gutebälgarnas
första år är också synonymt med den gotländska
jazzeliten. Alla har varit med, Kalle Jacobsson, Tage Åstrand, Ante
Fröberg, Gösta Halldén, Bengt Engqvist, Björn
Jonsson, Janne Persson med många fler. Dragspelsmusiken kompades med
bas, trummor, gitarr och vibrafon.
De första tio åren var det en jäkla skjuts och "Johan på Snippen" blev "Boogie Johansson",
berättar Dolle.
Den största publika framgången
hade Gutebälgarna på Råsunda 1976. 35 000 personer på
läktarna skulle se PSV Eindhoven mot Stockholmsalliansen, de fick
också njuta av de gotländska musikerna. Det blev så bra
att ett skivbolag hörde av sig och ville fortsätta samarbetet.
Nu blev det inte så, men tre
plattor spelades in på egna skivmärket DOKAL.
En inte alltför vågad gissning är att namnet står
för Dolle Muthas
och Kalle Jacobbson.
1975 spelade de in "Lagergren
å mycke
annat" och redan här visade de upp alla sina fina solister. De
som ville ha en traditionell dragspelsplatta blev nog ganska
förvånade.
Plattan med de 14 låtarna tog oss
en dag att spela in med radions Henry Larsson bakom spakarna. Vi
började nio på morgonen och klockan sex på kvällen
var inspelningen klar, berättar Dolle.
Tre år senare var det dags för
"Med Dolle och Kalle" och här
gästades klubben av basisten Sture Nordin.
Sista plattan "Gutebälgarna
- Visby Storband" spelades in 1981. Här presenterade sig Bernt
Eklund som arrangör och Olle Lindh medverkade på plattan.
Under de här första tio
åren handlade det mycket om spelglädje. Gaget och pengarna var
inte det viktigaste.
Varje år satsade vi egna pengar
på en resa till Gröna Lund. Att få spela där var
själva moroten för hela verksamheten, menar Ulla-Britt och Dolle instämmer.
Och så alla dråpliga
episoder, vi hade så roligt ihop. Jag glömmer aldrig en spelning
på Öland när Lennart Eklund, trummisen kom i baktakt och Bengt Engqvist utropade:
"Här åker man till
Öland för att spela 12 takter blues - och så blev det
inget!"
I början när vi var totalt
okända och åkte på dragspelsfestivaler, jag minns
särskilt en gång i Trosa, vi hade med oss en egen liten
sånganläggning som vi ställde vid sida av scenen och
så stal vi hela showen. Folk nästan jagade oss, minns Dolle.
Hur känns det nu inför
25-årsfirandet - ni har skördat triumfer och bara en dryg
handfull musiker är kvar i gruppen?
Flera av de tongivande slutade och andra
tröttnade, visst känns det lite bittert. Den sociala biten med
det här gänget var ju så viktig, vi ställde ju upp och
spelade i vilka situationer som helst, både med sossarna och moderaterna, säger Dolle
som själv slutade 1988 då även fru Ulla-Britt lade av.
Men jubiléet
ska bli roligt. Tyvärr kan jag inte spela själv på grund av
sjukdomen, säger Dolle.
Men det verkar som dragspelet
ändå kan få honom att bli mycket bättre ganska
snabbt, just nu spelar han "Drömmen om Elin" och
"Elvira Madigan" som terapi - kanske något den
traditionella rehabiliteringen borde ta efter.